Okt 25

 

En av de texter som på senare tid har tilltalat mig är tidningsartikeln ”Med hjärtat i 1940-talet” av Johanna Stenius ur tidskriften Antik och Auktion 2010:11. Artikeln handlar om Miriam Parkman som är en helt vanlig 19-åring, med ett undantag: hon är fullkomligt galen i 1940-talet. Hon klär sig och fixar håret och lever på 40-tals vis, men hon vill påstå att hon inte är ”tantig” eller annorlunda för det. Hon dansar på Chicago Swing Dance Studios i Stockholm samt leder en av Sveriges mest populära vintagebloggar och jobbar, hon menar att hon är som vilken ung kvinna som helst. Hon är fast på Ebay och köper kläder och prylar från 40-talet, men även grejer som hon inte använder men vet att hon kommer att vilja ha på sig när hon blir lite äldre. Just därför vill hon inte bli kallad ”retro”, hon vill att henens stil ska vara genuin och autentisk.

 

Man kan ju undra om hon hellre hade velat leva då, men hon verkar rätt nöjd med hur hon lever sitt liv just nu, hon säger att ”allting var ju inte bättre då även om kläderna, musiken och dansen var det.” och hon vill inte låtsas att och göra om sitt liv för att leva ”som om det var på riktigt”.

 

Varför just den här artikeln skulle handla om resor kan möjligtvis vara lite otydligt, men jag känner att det Miriam gör när hon kollar in vintagekläder är att hon drömmer sig bort, och att drömma är definitivt att resa. Hon gör tidsresor i sin vardag utan att kanske ens tänka på det. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i det där, att drömma om en annan värld, en annan tid eller bara en annan stad och att försöka komma dit, så gott det går är att göra en form av inre resa.

Okt 23

Författaren till den fantastiska boken Djurfarmen gick under skrivarnamnet George Orwell, men egentligen hette han Eric Arthur Blair. Han föddes 1903 i Motihari, Brittiska Indien och var under sin livstid brittisk författare och journalist. Som författare var han känd för sin kvickhet i orden, intellektuella iakttagelser och tolkningar om samhällets orättvisor, samt sitt motstånd emot diktatur och kärlek till direktdemokratisk socialism, något som känns väl igen i denna bok som är menad som en protest emot Stalinistiska Sovjetunionen.

Hans kanske mest kända verk är 1984. En bok han skrev 1948 och helt enkelt bara vände på de två sista siffrorna för att skapa tiden boken utspelar sig i. Det är en science fiction liknande berättelse om ett samhälle där allt är övervakat, och alla styrs av diktatorn Storebror (Big Brother). Personen man får följa heter Winston, han tvivlar på partiets storhet och vill förändra samhället, något som leder in honom på förbjudna tankar. Boken slutar olyckligt men det ska finnas alternativa slut på den som man kan finna i Orwells andra verk och artiklar. Han menade att han tror på människorna och deras vilja till ett jämlikt samhälle, men misstror de ledare och härskare som världen har varit med om hittills.

 

Boken Djurfarmen kom ut år 1945, alltså är de rätt gammal och det märks några få gånger i ordvalen, till exempel: ”han begrovs under ett äppelträd” s.16 (ett uttryck jag aldrig hört förr och var tvungen att fråga pappa om det var ett tryckfel eller bara lite gammaldags). Annars var det svårt att hitta något speciellt ord eller meningsbyggnad som kunde avslöja vilken tid boken var ifrån. Om jag inte hade vetat vilken tid den skrevs så skulle jag gissat på 1960-70 talet med tanke på den starka kommunismen och proggen  som växte sig fram då. Jag kopplar den till 60-70 talets ”revolter” mot makten och hur arbetarklassen började resa sig upp mot de rika. Alltså är boken fortfarande väldigt relevant, även i dagens samhälle och det är mycket intressant, att se hur en författare kan vara så före sin tid.

 

Boken handlar om djuren på ”Manor Farm”, de samlas till ett möte av den smartaste grisen Majoren som säger att de måste föra bort människorna. Människorna framstår som vidriga, aggressiva, lite korkade och onda varelser som bara utnyttjar djuren till att arbeta och sen slaktar eller bara brutalt mördar dem. Kort efter mötet dör Majoren och de andra svinen tar över styret och tillsammans med de andra djuren bestämmer de sig för att göra revolt mot människorna.  Det blir en revolution och människorna förs bort från gården och de två grisarna Napoleon och Snöbollen tar över styret.

Svinen är överlägset smarta, de har lärt sig läsa och skriva och försöker utan framgång lära de andra djuren desamma. Eftersom djuren inte förstår lika mycket som svinen erkänner de sig underlägsna och tar till sig allt som de säger. Till en början påstår svinen att de vill ha ett jämlikt samhälle och att alla djur är lika, men senare så växer sig något annat fram bland dem. De börjar utnyttja sin respekt som de får och utnyttjar de andra djurens lägre intelligens.

Kort efter Majorens död hade alla djuren tagit till sig det han sagt och utvecklat hans tankar i en filosofi som de kallade ”Animalismen”. Animalismen hade sammanfattats med sju budord de löd:

1. Den som går på två ben är en fiende.

2. Den som går på fyra ben eller har vingar är en vän.

3. Ett djur får icke använda kläder.

4. Ett djur får icke sova i säng.

5. Ett djur får icke bruka alkohol.

6. Ett djur får icke döda något annat djur.

7. Alla djur är lika.

Det var väl kanske framför allt det sista budet som var viktigt, INGET djur skulle någonsin få sätta sig över ett annat. Självklart så blev det inte riktigt så, grisarna blir mer och mer maktgalna, Napoleon går till den gränsen att han driver bort Snöbollen med hjälp av hundar. Sedan förtalar han honom och påstår att allt det dumma som sedan händer på gården, all mat som försvinner, det är Snöbollens fel.

Hästen Boxer tvivlar aldrig på Napoleon och han sliter ut sin kropp för att försöka bygga och hjälpa till med allt som ska göras på gården. Det kostar honom tillslut livet, och alla andra djuren börjar mer och mer tvivla på om grisarna verkligen vill deras väl eller utnyttjar dem för att gynna sig själva.

Tanken med budorden var från början att djur skulle få vara djur på sina egna villkor och inte vara som människor, men efter ett tag börjar grisarna flytta in i det gamla boningshuset och sova i sängar, något som det tydligt står att man inte får göra enligt animalismen (budord nummer fyra). När grisarna blir ifrågasatta så skriver de bara om budorden, till exempel när de börjar mörda en massa andra djur på ett morgonmöte (djuren har gjort ”fel” och gömt mat eftersom att de svalt under en lång tid) så skriver de om budord nummer sex till:

6. Ett djur får icke döda något annat djur utan orsak

De andra djuren var ju inte lika smarta och hade inte samma minne som grisarna, så de antog att de bara inte mindes de sista två orden. Så fortsatte det i flera, flera år, Napoleon och hans trogne kamrat Skrikhals uppfostrade nya grisar till att vara som dem och tillslut började svinen bli alltmer lika människorna att man inte längre kunde skilja dem åt.

Den kanske viktigaste ändringen de gör är precis i slutet, de tar bort alla föregående bud och har kvar det sista, men nu lyder det istället:

”Alla djur är lika. Men en del djur är mer lika än andra.”

 

Det finns vad jag vet två filmatiseringar av boken, en tecknad från 1954 och en med riktiga djur och människor, den trailern kan ni se här:

http://www.youtube.com/watch?v=ksnwIUyspps

Jag tror att budskapet är kanske mer en påminnelse, en påminnelse om hur det kan gå när folk utnyttjar olika samhällssystem. Kommunismen är en väldigt bra tanke men hur går det när folk försöker leva så i praktiken och någon helt plötsligt börjar bli maktgalen och sätter sig över alla andra och helt enkelt utnyttjar systemet? Budskapet är att se kritiskt på samhället, på människor, försök att se igenom något eller någon som verkar skum. Och tänk över vem du lyssnar till och vem du håller bakom ryggen, för det kan vara så att det är den personen som kommer att svika dig i slutet.

Jag tycker verkligen inte att boken liknar något jag läst tidigare, dock påminner den mer om konversationer och tankar jag haft förut, vad är det egentligen som händer när människor (i detta fallet representeras människorna av djur, och människorna föreställer samhällets orättvisor) blir maktgalna, hur långt är de beredda att gå för att nå toppen? Men det är svårt att hitta en riktig jämförelse med en annan historia.

Jag tycker att boken är något för alla, du behöver inte vara kommunist eller marxist, det är fortfarande en intressant bok. Den hade kunnat funka som barnbok också eftersom att den redan är väldigt lättläst, dessutom är det kanske bra för barn att få tänka på sånt här i tidig ålder. Boken passar för tonåringar eftersom att vi är inne i den åldern där hierarkin blir som mest tydlig för första gången, man får sig en tankeställare och en vilja att förändra välden. Boken kanske egentligen är mest lämpad för vuxna, vuxna som behöver en påminnelse om hur hemska vi kan vara mot varandra, som behöver minnas att alla faktiskt ÄR lika mycket värda och det är aldrig okej att sätta sig över någon annan.

 

 

Sep 14

Titeln Djurfarmen är i sig väldigt logisk. Det handlar om en farm som tagits över av djuren och de kallar den för Djurfarmen, väldigt enkelt. Innan jag läst boken tyckte jag att titeln var lite skrämmande och mörk på något sätt, kanske för att jag hade fått en liten presentation om vad den handlade om, men också på grund av omslaget. Det känns inte som en mysig och gullig liten ”Djurfarm” utan en väldigt mörk och tung berättelse om slakteri och död och elände.

 

Boken är väldigt tunn, 128 sidor närmare bestämt, men den känns som en evighet, på ett väldigt bra sätt. Det hinner hända så otroligt mycket på bara dessa sidorna och när boken är slut kan man inte direkt fatta att det var så kort. Hela berättelsen är så full av rörelse på något sätt och allt blir så flytande för det är inga långa ”pauser” då författaren försvinner från själva historien, utan tvärtom så rullar allt på i bra tempo och bra form. Kapitlena är lite så långa som de behagar att vara, det byts inte kapitel efter en bestämd mall utan det känns som om författaren tänkt ”när detta avsnittet av berättelsen är klart, då är även kapitlet klart” och de olika avsnitten kan vara olika långa. Det ger också en väldig frihet i berättandet och som läsare blir man lugn och slipper stressen som jag annars kan uppleva med böcker som har kapitel som är upplagda efter en väldigt bestämd form.

Berättelsen börjar från början av historien som den vill ha sagt, alltså börjar den inte med att djuren helt plötsligt har gjort revolt utan de tar det från början om hur djuren kommer överens om att de inte vill leva i förtryck och planerar hur de ska göra sig av med människorna. Den följer fullständigt kronologiskt hela berättelsen till slutet och har inga återblickar, en helt linjär berättelse så att säga. Nu i efterhand kan man ju spekulera lite och jag tänker att det kanske är för att ett djur lever så mycket i nuet, det skrivs ju till och med att de andra djuren (förutom grisarna) inte riktigt minns så mycket från förr och därför inte kan jämföra det med nuet, då blir det ju också svårt att skriva några riktiga tillbakablickar om de inte riktigt minns korrekt.

 

Jag skulle nog säga att det är en episk berättelse eftersom det är en berättare och boken fokuserar på hela historien och inte bara enskilda karaktärers val och handling. Den är väldigt smart upplagd eftersom att den börjar med att Majoren -som är den äldsta och klokaste grisen- samlar djuren till ett möte där han förklarar att han genom en dröm fått en uppenbarelse att människorna måste bort. Människorna framstår som vidriga, aggressiva, lite korkade och onda varelser och eftersom att det är grisarna som leder djuren till frihet (även om alla djur hjälper till att skapa revolutionen så är det grisarna som driver på och kommer med idéerna) så vinner de ens respekt och man känner att de är smartast och duktigast. De flesta andra djuren beskrivs som ganska dumma, kan knappt lära sig fyra bokstäver i alfabetet och dylikt. Man känner att grisarna behövs men kanske inte borde styra och ställa över allt och alla. Det smyger sig på ett obehag ganska kort in i historien och man anar hela tiden ”en björn på stranden” men det som är mest obehagligt är att man inte kan veta helt säkert. Grisarna påstår att de tar alla äpplen och mjölk för att de behöver det för att kunna driva gården till de andra djurens fördel, djuren kan inte debattera eller riktigt säga rakt ut vad som är rätt och fel och lyssnar därför på de som är klokare än de själva. Det gör att man som läsare inte heller riktigt vet vad man ska tro, man anar ju och känner innerst inne vad grisarna håller på med, men man vill inte döma någon så fort. Obehaget växer mer och mer och tillslut blir det oundvikligt för läsaren att se vad svinen egentligen håller på med, att de faktiskt tar över gården, börjar diktera över de andra djuren och det värsta av allt: bete sig mer och mer som människorna! Efter ett tag vill man bara skrika till djuren i boken ”Men gå där ifrån! Eller gör en revolt! Ser ni inte vad svinen får er att göra mot er själva?!” och samtidigt som det är frustrerande gör det boken till en nervkittlande och sjukt spännande läsning.

 

Jag tror att budskapet är kanske mer en påminnelse, en påminnelse om hur det kan gå när folk utnyttjar olika samhällssystem. Kommunismen är en väldigt bra tanke men hur går det när folk försöker leva så i praktiken och någon helt plötsligt börjar bli maktgalen och sätter sig över alla andra och helt enkelt utnyttjar systemet? Budskapet är att se kritiskt på samhället, på människor, försök att se igenom något eller någon som verkar skum. Och tänk över vem du lyssnar till och vem du håller bakom ryggen, för det kan vara så att det är den personen som kommer att svika dig i slutet.

Sep 13

Boken är kanske inte fullspäckad av miljöbeskrivningar, men jag tycker att man får en rätt bra bild över hur gården är och ser ut. Miljöbeskrivningarna är inte centrala på något sätt och det funkar väldigt bra eftersom att man då får hitta på lite själv, man kan låta fantasin ta över och tänka hur man själv tror att det ser ut. Jag tror att författaren har lagt ner mer arbete på att beskriva karaktärerna och hur de tycker, tänker och beter sig, vilket jag känner är mycket mer intressant.

Karaktärerna i boken är tydliga. Man förstår ganska snabbt vem som är den ”goda” eller den ”smarta” eller den ”argsinte” osv. Till exempel ”Deras [grisarnas] trognaste lärjungar var de båda hästarna, Boxer och Clover. Dessa hade svårt att tänka ut något själva,  men när de väl hade accepterat svinen som lärare slök de allting och talade enkelt och okonstlat om det för de andra djuren.” (s. 19) Och senare i boken kommer det mer och mer beskrivningar om hur Boxer böjer sig för Napoleon som är det högst uppsatta svinet.

Napoleons karaktär fastställs redan från början med: ”Napoleon var en stor Berkshriregalt med ett ganska hotfullt utseende, det enda Berkshiresvinet på gården; han hade kanske inte ordet i sin makt men han var känd för sin självständighet.” (s.17)

Likaså blir snöbollen tydligare ”Snöbollen var livligare än Napoleon, mera talför och uppfinningsrik, men ansågs inte ha samma djup.” (s. 17) Redan här anar man att djuren har mer respekt för Napoleon, vilket leder till att Napoleon senare kan föra bort Snöbollen och förtala honom utan några konsekvenser.

 

De mest framträdande och centrala karaktärerna kan man säga varierar lite allt eftersom. Från första början är det mycket fokus på människorna som gör livet hemskt för djuren. Senare blir det mer inställt på grisarna som är de smartaste och mest inflytelserika djuren på gården. Och även om alla djur har sin plats i berättelsen så skulle jag kanske säga att de mest framträdande är Svinen och Hästarna.

Svinen är överlägset smarta, de har lärt sig läsa och skriva och försöker utan framgång lära de andra djuren desamma. Eftersom djuren inte förstår lika mycket som svinen erkänner de sig underlägsna och tar till sig allt som de säger. Till en början påstår svinen att de vill ha ett jämlikt samhälle och att alla djur är lika, men senare så växer sig något annat fram bland dem. De börjar utnyttja sin respekt som de får och utnyttjar de andra djurens lägre intelligens. De börjar skriva om reglerna som alla djuren satt upp och bestämt sig för, sakta men säkert så att det inte ska märkas så börjar de ta över gården och styra den så som de vill ha den.

 

Den största konflikten är först att människorna har det så himla bra och djuren lever i förtryck. Men när djuren gör revolution så är det inte så mycket mer tal om människorna. De försöker ta tillbaka gården vid ett tillfälle men det går inte alls och då ger de upp. Man blir väldigt tagen när djuren i början av boken förklarar hur dåligt ställt de har det, och man är genast på deras sida. Senare handlar det väl mer om hur grymma svinen är, för de andra djuren är konflikten att det inte finns någon mat och att de måste jobba tills de sliter sönder sina kroppar, men som utomstående läsare är det väldigt tydligt vad som orsakar hungersnöden och allt extra arbete. När djuren väl upptäcker att det är svinen som faktiskt utnyttjar dom verkar det som om det redan är för sent.

Sep 11

Jag valde att läsa boken Djurfarmen av George Orwell. Boken kom ut 1945. Min utgåva gavs ut 1974 av bokförlaget Aldus Bonniers Stockholm.

Jag skulle nog kalla den för en roman med politiskt budskap.

Jag skulle vilja säga att boken börjar sådär lagom från början. Man får höra lite om själva bondgården ”Manor Farm” och förstår hur situationen är, det vill säga dåligt för djuren och gynnsamt för människorna. Jag fann det väldigt bra och praktiskt att börja med en kort beskrivning av hur det just nu ser ut på gården, och att den faktiska historien börjar efter bara någon sida. Hade just denna berättelsen börjat in medias res så tror jag inte att man hade hängt med på samma sätt och boken skulle inte fått samma känsla.

Bokens berättare är en tydlig tredje person, till synes opartisk. Dock följer berättaren bara djuren så man får ju inte människornas synvinkel av det hela, vilket jag tror är meningen. Det känns som om berättaren vet lika lite som läsaren vad som kommer att hända längre fram, något som jag tycker gör en bok riktigt spännande. Även om berättaren bara är en utomstående så får man ibland ta delar av några karaktärers tankar och känslor, det gör boken mycket mer levande.

Berättelsen är i imperfekt och det tycker jag passar väldigt bra. Det ger en lite mer ”sagokänsla” och det tror jag behövs eftersom att boken är väldigt djup egentligen. Om den hade varit skriven i presens hade det kanske fått en lite för pretentiös stil, men jag vet inte… Det kanske inte hade gjort någon överdriven skillnad egentligen.

Boken är rätt gammal och det märks några få gånger i ordvalen, till exempel: ”han begrovs under ett äppelträd” s.16 (ett uttryck jag aldrig hört förr och var tvungen att fråga pappa om det var ett tryckfel eller bara lite gammaldags). Annars var det svårt att hitta något speciellt ord eller meningsbyggnad som kunde avslöja vilken tid boken var ifrån. Om jag inte hade vetat vilken tid den skrevs så skulle jag gissat på 1960-70 talet med tanke på den starka kommunismen och proggen  som växte sig fram då. Jag kopplar den till 60-70 talets ”revolter” mot makten och hur arbetarklassen började resa sig upp mot de rika. Att jag får de känslorna tycker jag säger en hel del om hur relevant boken även är i mer modern tid. Den hade faktiskt också kunnat varit skriven i nutid, med tanke på att allt som de tar upp i boken är frågor som det debatteras mycket om även nu. Till exempel så är jämställdhet en mycket viktig fråga i dagens samhälle och det är ju jämställdheten som är så svår (omöjlig?) att nå om man har en (eller fler) ledare, och det är ju lite det som står mellan raderna i boken. Är alla djuren jämlika om de styrs av grisarna?

 

Språket i sig är väldigt effektivt, författaren har fått med allt det viktiga och detaljer utan att det blir långdraget en enda gång. Texten är genomtänkt och flytande och väldigt underhållande. Det är svårt att förklara men man sugs liksom in i berättelsen och det är väldigt svårt att lägga ner boken för det mesta.

Maj 31

Hela SMES var och såg Anton Tjeckhows Tre Systrar på teaterhögskolan i Malmö. Det var den sista årskursen som stod på scen och de hade valt att göra pjäsen i en modern tappning.

Tre systrar handlar om syskonen Maja, Olga och Irina som bor i någon småstad i ett okänt land. De längtar tillbaka till Moskva, där de kommer ifrån och de har bestämt att de ska tillbaka snart.

Men det visar sig att det inte är så lätt, Maja blir kär i en militär som kommer till staden trots att hon är gift med den snällaste mannen som finns. Olga försöker hålla ihop familjen och vara stark, medans Irina kämpar med pressen om att skaffa sig ett liv och börja jobba. Allt detta pågår samtidigt som de lever ett härligt liv med vänner och fester, ett liv de ändå inte verkar nöjda med. Tillslut ser de hur deras bror som förr var så nykär och lyckligt gift sakta börjar gå under och spela bort sina pengar på grund av sina alkoholproblem.

Det första intrycket jag fick var bara scenen, som var svart och spegelblank, som en flygel. Publiken satt på två olika sidor, något som kan antingen bli en katastrof eller helt perfekt.

I den första scenen kom alla skådespelarna in med instrument och spelade och sjöng i färgglada kläder, man kastades direkt in i handlingen och det kändes som om man var med i pjäsen själv. Jag var väldigt imponerad av scenografin som hade massor av instrument och trappor utan att det blev rörigt, den var extremt snygg och ren. Kläderna passade också så väl in i spelet, modernt och snyggt och färgglatt.

Regin var extremt precis och väldigt noggrann utförd, utan att det verkade inövat något av det. Det kändes så äkta samtidigt som man fattade att det krävts timmar av repetition för att få allt att klaffa så bra. För det hände saker hela tiden på scenen, det var rörelse och prat nästan konstant, utan att det blev rörigt eller distraherande.

Andra akten var mer ångestladdad. Staden hade brunnit upp och allt det lyckliga försvann ganska abrupt, festandet och skratten och gemenskapen. Alla ställde sig emot varandra istället och pratade illa om varan, ändå klagade de på varandra över att ingen var sams.

Jag blev väldigt berörd i mitten av andra akten, då alla soldaterna kommer tillbaks hem efter att ha släckt elden. Alla sitter och mår dåligt och pratar om vad som hänt, när de plötsligt börjar skratta allihopa. Det blev väldigt obehagligt för alla blev som sinnessjuka, som om det inte klarande av fler motgångar, så de bara skrattade åt allt det hemska istället för att sitta och bli förtvivlade på riktigt.

Man fick ändå något slags hopp i slutet, då alla soldaterna resta iväg till kriget och några flyttade och Olga hade äntligen fått en lärartjänst. Även om det var farväl så var det kanske för det bästa att gå skilda vägar så att de äntligen kunde påbörja det liv de drömt om.

Julya Hedblom

Apr 12

Minoritetsspråk –

Ett språk som talas av en minoritetsgrupp i ett land. Sedan år 2000 finns det 5 minoritetsspråk i Sverige, de är:

  • 1. Finska
  • 2. Meänkieli (torndalsfinska)
  • 3. Samiska
  • 4. Romani Chib
  • 5. Jiddisch

Minoritetsspråk är inget riksspråk, utan används bara inom t.ex. familjen.

Villkor som ska uppnås för att ett språk ska bli ett minoritetsspråk:

  • 1. Ska vara ett språk, inte dialekt
  • 2. Ska ha talats i minst 3 generationer
  • (3. De som talar språket vill att det ska vara ett minoritetsspråk)

Fördelar med att vara ett minoritetsspråk:

  • 1. Man kan prata språket med myndigheter.
  • 2. Man kan prata språket på dagis och äldreomsorg.
  • 3. Får utveckla sitt modersmål i skolan, och får hemundervisning i språket

Man får helt enkelt skydd från staten.

Vissa minoritetsspråk har stark geografisk tillhörighet (de ligger nära Sverige) dessa är:

  • 1. Samiska
  • 2. Finska
  • 3. Meänkieli

Dessa får starkare skydd av staten.

Teckenspråk:

Är inte ett minoritetsspråk för man ser det inte som ett helt språk. Även om vissa tycker att det uppfyller de flesta av de kraven som krävs för att det ska bli det, t.ex att det är ett helt eget språk och har talats länge.

Arabiska – har talats länge i Sverige, nära förknippat med religionsutövningar. De har alltså bra förutsättningar att bli ett minoritetsspråk om ca 50 år. Men just nu ses det som ett invandrarspråk.

Invandrarspråk:

Skillnaden mellan ett minoritetsspråk och ett invandrarspråk är att invandrarspråk är bara ett språk som talats i Sverige men som inte är svenska. Det behöver alltså inte pratats så länge i landet. I samhället har invandrarspråk lägre status än minoritetsspråk.

Även om invandrarspråk inte får samma skydd av staten som ett minoritetsspråk så har alla elever i Sverige rätt till modersmålundervisning i grundskolan och på gymnasiet.

De vanligaste invandrarspråken i Sverige är:

  • 1. Bosniska/kroatiska/serbiska
  • 2. Arabiska
  • 3. Assyriska/Syrianska.

Norska, danska och finlandssvenska ses inte som ett minoritetsspråk eller ett invandrarspråk för att enligt myndigheter har svenskar inga problem att förstå deras språk.

Diskussion: Teckenspråk är inget minoritetsspråk, vad tycker ni om det?

Kontrollfrågor: Vad är ett minoritetsspråk?

Vad är ett invandrarspråk?

 Vilka 2 villkor måste ett språk uppfylla för att bli ett minoritetsspråk?

Källor: språkrådet.se och wikipedia.org

Apr 07

Anonym mobbing på nätet växer sig större

I www.dn.se den 8/7 2009 skriver Linnéa Jonjons om Internetmobbingen.

Åke Pålshammar, univeritetslektor i psykologi hävdar att anonymiteten är den största bidragande orsaken till att unga skriver elaka kommentarer och mejl på Internet. Eftersom en anonym människa inte går att spåra kan man skriva vad man vill, utan att bli ertappad eller konfronterad med det. Pålshammar menar också att näthatet är ett hot mot yttrandefriheten. Att om alla får skriva vilka elaka kommentarer de vill, kommer folk tillslut inte våga säga eller skriva vad de känner i rädsla av att de kan bli kränkta.

Pålshammar påstår även att ungdomar är de största förövarna när det gäller mobbing på Internet. Han menar att som ung har man svårare att kontrollera sina starka känslor och det är därför lätt att skriva hätska ord till människor man inte ens känner, särskilt när man kan göra det anonymt.

Jan 11

Välkommen till Skolbloggen. Det här är din första bloggpost, automatiskt genererad. Radera den, eller ändra bäst du vill, för att komma igång med bloggandet!

Om du behöver hjälp att komma igång, kolla in alternativen på vår support-sida

Alla tiders!